Emelie.

Det har snart gått två veckor sedan lilla Noah kom till världen och vilken grej! Älskar honom av hela mitt hjärta. Har självklart varit en sjuk omställning sedan dess och varje liten grej vi gör tar ca tre timmar nu hehe.. Idag var första dagen sedan han föddes som vi lyckades äta lunch tillsammans vid köksbordet. Men han har varit väldigt snäll hittills! Bara väldigt hungrig vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han vägde 4020 g när han kom ut hehe.. 

 

Min förlossning blev inte riktigt som väntat och slutade ganska traumatiskt faktiskt. Jag känner mig ganska återhämtad nu men den första veckan var hemsk. Jag var på bedömning för igångsättning på fredagen den 15 januari då jag gått över tiden en vecka vilket är rekommendationen i Västra Götalandsregionen. Eftersom jag dessutom haft lite högt blodtryck de sista veckorna av graviditeten bestämdes det att jag skulle sättas igång dagen efter, dvs den 16 januari. Så vi gick och la oss där på fredagen i tron om att denna helg skulle vår son födas. Väldigt spända och förväntansfulla åkte vi till Östra Sjukhuset på lördagmorgonen. Det gjordes en undersökning för att se hur öppen jag var, och jag var öppen ca 2 cm så det bestämdes att det skulle sättas in en ballong som hjälper till att öppna upp mer. Satte in den efter lunch på lördagen och efter bara en liten stund började jag få riktigt onda värkar. Det började dock göra så ont att jag knappt kunde stå ut och det visade sig när de undersökte att ballongen hade hamnat lite fel så de tog ut den. Fortsatte ha värkar efter detta med ca 5 minuters mellanrum så de trodde att det kanske hade satt igång förlossnignen ändå. Fick göra CTG med jämna mellanrum för att se att bebis var ok men ingenting mer gjordes på lördagen. Värkarna avtog dessutom fram emot kvällen så vi gick och la oss och inväntade nya besked på söndag morgon. 

 

Vaknade på söndag morgon och hade fortfarande värkar med ca 5 min mellanrum, jag var fortfarande lika mycket öppen som dagen innan så de valde att avakta till efter lunch innan de satte in någon annan åtgärd. Efter lunch bestämdes att jag skulle få Angusta-tabletter för att sätta igång förlossningen, de tas var fjärde timme och jag åt de hela dagen fram till 23:00 då vi tog en paus över natten. På måndag morgon fortsatte vi med tabletterna och fram emot kvällen började jag få starkare värkar. Vid ca 21:00 gick vattnet och vi fick ett rum på förlossningen. Jag hade då tagit totalt 11 doser av Angusta. 

 

Efter att vi fick rummet började värkarna tillta i styrka ganska snabbt och jag fick lustgas. Kände dock ganska snabbt att jag ville ha mer smärtstillande och bad om Epidural. Eftersom jag tar Fragmin (blodförtunnande medel) och hade tagit Fragmin på kvällen fick jag inte sätta Epidural förrän detta gått ur kroppen, och fick vänta till 03:30 på natten innan jag fick den. Under tiden fick jag bada badkar för mer smärtlindring men denna tiden var riktigt vidrig, aldrig varit med om sådan smärta. När jag väl fick Epidural så var det som natt och dag, kombinerade den med lustgasen och det blev mycket mer överkomligt. 

 

Vid 04:30 var läkaren lite orlolig över bebisens hjärtkurva och de gjorde ett ultraljud samt tog ett blodprov på hans huvud för att säkerställa att han mådde bra. Strax efter detta satte de in värkstimulerande dropp. Vid 07:30 gjordes en undersökning för att se hur öppen jag var, var då 8 cm öppen och medan barnmorskan gjorde undersöknignen så kom resten av allt vatten forsandes ut, så sjukt! Vid 9:00 var jag 10 cm öppen, dock helt slut efter det långa förloppet och de tog tempen för jag hade börjat frossa. Hade fått feber och de satte in ett antibiotikadropp. 

 

De fortsatte ta prover på bebisens huvud med jämna mellanrum efter övervakning av hjärtkurvan och runt denna tid så började läakren prata om akut snitt på grund av att bebis huvud låg lite snett och det skulle vara svårt att komma åt med sugklocka om det skulle behövas. Jag kände mig så himla uppgiven och rädd då. Barnmorskan tyckte att jag skulle få prova att krysta eftersom jag var så himla nära, och läkaren okejade detta. Barnmorskan hjälpte till att stötta bebisens huvud och styra honom rätt på vägen ut, och jag krystade för allt vad jag var värd men det räckte inte och till slut så tog läkaren beslutet att det blir akut snitt vid ca 13:00. 

 

Jag var så himla rädd, och när vi kom upp i operationssalen så hade jag så mycket frossa att jag inte kunde sluta skaka. Det kom ca 15 läkare som alla satte olika nålar, blodtryck, maskiner i mig och det hela var väldigt traumatiskt då jag knappt kunde hålla ögonen öppna under tiden och det kändes som det var väldigt mycket folk i rummet. Det är ju såklart helt normalt men det visste jag inte där och då. Klockan 14:12 kom lilla Noah till världen, en sådan oerhört sjuk känsla att höra honom för första gången på andra sidan operationsduken och att sedan få se honom för första gången med sina små ögon, mörka hår och tjocka kinder ❤ Jag mådde dock så himla dåligt vid denna tidpunkten så jag kunde inte riktigt hålla honom vid mitt bröst, så Josh fick hålla honom medan de sydde ihop mig och fixade allt. Jag förlorade ca 1,4 L blod under operationen så det hjälpte ju säkert inte med att känna mig svimfärdig. 

 

Efter att allt var klart så rullade de in mig i uppvakningsrummet och där fick jag för första gången hålla i min lilla son på riktigt. Det kändes helt overkligt men samtidigt så himla rätt. Min lilla Noah ❤

 

Senare på kvällen blev jag flyttad till BB och Josh fick åka hem pga Covid-restriktioner. Blev lämnad själv i mitt rum med lilla Noah och helt nyopererad, kunde knappt röra mig. Helt sjukt egentligen. Det var kämpiga två dagar på sjukhuset där jag försökte ta hand om honom samtidigt som jag knappt kunde komma in och ut ur sängen själv. Alla sköterskor var dock väldigt hjälpsamma och snälla och hjälpte till så snart jag tryckte på knappen, men det var väldigt väldigt skönt att få åka hem efter två dagar.