MENY
Idag går jag in i vecka 38 (37+0) vilket innebär att bebis är helt redo att komma till världen vilken dag som helst efter detta! Så med det tänkte jag sammanfatta lite hur graviditeten har varit för mig. Vi bestämde oss i våras för att det var dags att försöka bilda familj, det är ju absolut inte en självklarhet så vi ville ha lite tid på oss att se hur det gick för oss. Det visade sig gå något snabbare än väntat och ca sex veckor efter att vi pratat om det så visade stickan positivt! Så galet! Vi var ju inte riktigt beredda på att det skulle gå så snabbt men vi var så glada när vi såg de två strecken.
Förväntningar:
- Jag trodde att jag skulle må illa och kräkas typ varje dag i tre månader.
- Jag trodde att magen skulle växa betydligt snabbare och att det skulle vara svårt att dölja fram till vecka 12 då vi ville berätta för andra om graviditeten.
- Jag trodde att jag skulle känna bebisen tidigare.
Today I am entering week 38 (37+0) which means that our little baby is ready to be born any day after today, so I thought I should sum up my pregnancy and how it's been so far for me! We decided this spring that it was time for us to start our family, and you never know if having children is even possible so we wanted some time to see how it would be for us. It was however way faster than expected and within six weeks of us talking about starting a family our pregnancy test showed a positive result. So crazy! We weren't really prepared that it would happen so fast but we were super excited when we saw the positive result!
Expectations:
- I thought I would feel nauseous and throw up every day for 12 weeks
- I thought I would feel nauseous and throw up every day for 12 weeks
- I thought my belly would grow way faster and that it would be hard to hide the pregnancy up until the 12 weeks where we decided we wanted to tell others about our pregnancy.
- I thought I would feel the baby move way earlier.
Första trimestern:
De första tecknen på att jag var gravid var att mina bröst kändes superömma men jag tänkte att det bara berodde på att jag snart skulle ha min mens, det kunde ju inte ha gått såhär snabbt? Ca två veckor efter att min mens skule kommit tog vi testet och det visade positivt. Det var så himla mycket känslor då och jag kommer ihåg när jag ringde till barnmorskan och bokade min första tid och hur det kändes som att jag fejkade det då, det kändes så himla konstigt att säga "Jag är gravid" högt till någon annan förutom Josh. Jag gick på mitt första besök och tog lite tester samt bokade in KUB. Resten av första trimestern känns bara som att vi väntade på KUB och att se att bebis levde och mådde bra. Jag hade inga direkta cravings eller symptom den första trimestern förutom att jag var supertrött och att jag lättare blev andfådd. Så fram till vecka 12 så mådde jag superbra och kände mig nästan som vanligt. Jag tränade ganska mycket under denna tid, tillsammans med en PT som var utbildad inom graviditetsträning vilket jag tror hjälpte mig att må så bra under hela graviditeten, så det kan jag verkligen rekommendera att göra för att förebygga smärtor i rygg och dylikt.
Tiden för KUB-Test kom och på grund av Covid-19 fick inte Josh följa med så han väntade utanför i regnet stackarn. Jag var så nervös i väntrummet och tänkte att nu kommer de se att det inte finns någon bebis därinne, det var bara ett misstag alltihopa. Men de började ultraljudet och jag såg vår lilla bebis för första gången, det var en helt obeskrivlig känsla och jag började gråta när jag såg den lilla, lilla bebisen därinne. Det var då det kändes verkligt för första gången. Jag fick filma och ta bilder för att visa Josh och vi stod under ett litet litet tak bredvid en trappuppgång i regnet och tittade på vår lilla bebis som hoppade inne i magen. Så fint! Det var även efter detta som vi berättade för våra närmsta vänner och familj om vårt kommande äventyr och när det kändes som att graviditeten hade börjat "på riktigt".
Andra och tredje trimestern komer i ett separat inlägg så att detta inte blir alltför långt, kommentera gärna om det är något speciellt ni vill veta mer om 😄
Dessa bilder tog jag på magen i första trimestern då jag tyckte det var "supertydligt" att jag var gravid, haha! // The pictures below are some of the first i took of my "belly" and I thought it was super obvious that I was pregnant haha!
First Trimester:
The first signs of my pregnancy was that my breasts felt super wierd, I thought it was because I was about to have my period, cause it couldn't have gone this fast could it? About two weeks after my period was supposed to happen we took the pregnancy test and it showed a positive result. I felt soo many emotions in that moment and I remember when I was gonna call the widwife to book my first appointment how it felt like I was faking the whole thing, it felt so wierd to tell anyone other than Josh out loud that I was pregnant. I went to my first visit and took some tests and booked an early ultrasound. The rest of the first trimester just felt like waiting for the ultrasound to see if our baby was alive and well. I had no cravings or any symptoms of being pregnant the first 12 weeks other than ebing super tired and out of breath, so up until week 12 I almost felt like my normal self. I worked out quite a lot during this time with a personal trainer with an education in training pregnant women which I believe helped my health throughout the pregnancy, and that's something I can truly recommend to prevent back pains and such.
Our appointment for the early ultrasound came and due to Covid-19 Josh was not allowed in the hospital, so he waited out in the rain during my appointment. I was so nervous waiting for it to start and thought "this is when we find out it was all just a mistake, I'm not really pregnant". But they started the ultrasound and I can't even put into words how it felt seeing our little baby for the very first time, I started crying when I saw the tiny, tiny human in there. In that moment the pregnancy felt real for the first time. I got to film and take pictures to show to Josh after, and out in the pouring rain under a little ledge we watched our baby jump around in my belly for the first time together. Such a special moment! After this we also told our colsest friends and family for the first time about the adventure to come, and this is when it felt like the pregnancy really started!
The second and third timester will be posted in a separate post to not make this way too long, leave a comment if there is anything specific you would like to know more about! 😄
0